Att rapportera om självmord

Varje år tar nära 1 500 människor i Sverige sitt liv. Det är nära sju gånger fler än som dör i trafiken. Samtidigt genomförs cirka 15 000 självmordsförsök och ungefär 150 000 bär på självmordstankar.

Bland 15-24-åringar och bland män 25-44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. Högst självmordsfrekvens har gruppen över 85 år med en ännu högre övervikt för män.

Media kan spela en viktig roll och bidra till att förändra negativa attityder till psykisk ohälsa genom större öppenhet. Det finns aktuell forskning att lyfta fram och åtgärder som visar hur det kan gå till. Viktigt är även att media i anknytning till rapporteringen beskriver vart människor kan vända sig om de har psykiska problem och självmordstankar och vilka myndigheter och organisationer som arbetar för att aktivt förebygga och minska självmorden.

Undvik identifikation vid rapportering om självmord

Säg att en 14-årig pojke som är mobbad läser om en annan 14-årig pojke som också varit mobbad men som tog sitt liv. Han får se närbilder på hur pojken såg ut. Kanske påminner de om varandra. Han får också se platsen där pojken tog sitt liv samt ta del av hur han gick till väga. Då kan identifikation uppstå och den förstnämnde kan tänka ”kan han så kan jag”.

Undvik att skapa identifikation mellan den som tagit sitt liv och läsaren/lyssnaren/tittaren. Ju mer detaljerad information om den som tog sitt liv, metoden som användes och så vidare, desto större risk att den som läser inspireras och kopierar händelsen.

I stället för att skapa identifikation med den som tagit sitt liv kan man som reporter fokusera på de som blir kvar. När efterlevande sätter ord på det de varit med om är det omöjligt att inte bli berörd. Hur har de tagit sig igenom sorgen? Vilket stöd har de fått? Hur har vänner och bekanta reagerat? Dessa berättelser är starka och de vittnar om hur mycket bättre vi alla måste bli på att förstå psykisk ohälsa.

Ordval kan göra skillnad

När det gäller specifika formuleringar bör man undvika att skriva att någon ”lyckas” ta sitt liv, eller att någon ”väljer” det. Skriv att någon tar sitt liv i stället för att lägga in värdeladdade ord som ”lyckas”. Suicidbenägna flyr snarare från smärta än ”väljer” att avsluta livet.

Att hitta rätt ton i språket kan hjälpa till att ta bort stigma kring självmordsfrågan.

Riktlinjer för journalister

Världshälsoorganisationen, WHO, har ett antal riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord:

Att göra

Ge korrekt information om var det går att söka hjälp
Informera allmänheten om fakta kring självmord och självmordsprevention, utan att sprida myter
Låt rapporteringen innehålla skildringar om hur man kan hantera stress eller självmordstankar och hur man kan få hjälp
Iaktta särskild försiktighet vid rapportering om kända personers självmord
Iaktta försiktighet vid intervjuer med efterlevande familjemedlemmar eller vänner
Ha förståelse för att yrkesverksamma inom media själva kan bli påverkade av rapportering om självmord

Att undvika

Använd inte en framträdande placering för skildringar som rör självmord och undvik upprepning av sådan rapportering
Använd inte ett språk som är sensationsartat eller som normaliserar självmord, eller presenterar det som en konstruktiv lösning på problem
Beskriv inte explicit den självmordsmetod som använts
Ge inte detaljerad information om den specifika platsen för självmordshandlingen
Använd inte sensationsartade rubriker
Använd inte foton, videoklipp eller länkar till sociala medier

Mer utförlig information om Världshälsoorganisationens riktlinjer och hur de kan appliceras hittar du i materialet ”Att förebygga självmord: Ett stödmaterial för yrkesverksamma inom media”, översatt av Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (NASP).

Jobbar du inom film, tv eller scen? Här finns informationsmaterial för dig, översatt av NASP.

Varje år prisar Suicide Zero de som lyckats allra bäst med sin rapportering om självmord. Läs mer om Våga berätta-priset här.